Man blir social av att inte ha någon pojkvän. Eller är det bara jag? Nu har jag en pojkvän, vilket är hur trevligt och bra som helst, men jag märker ett mönster hos mig själv. Ett mönster som jag inte vill upprepa.
Du känner dig (nästan) aldrig ensam när du har en pojkvän, du kan alltid ringa till honom, sova över (om han bor nära), hänga och så vidare. När man inte är i en relation av det slaget kräver det lite mera. Det är inte lika självklart att dina kompisar vill umgås och sova över, som med pojkvännen. Ingen självklarhet att pojkvännen alltid har tid, men du kan alltid klämma in ett nattligt besök om inte annat, sånt tror jag inte att kompisar uppskattar. När man är i en relation vill man umgås massor, det vill jag. Men samtidigt vill jag umgås med mina fina vänner, men ibland känns det som om jag tappar greppet och hör av mig för sällan, hänger för lite, spontanfikar för lite och så vidare. Min poäng är nog helt enkelt att jag vill bli bättre på att kombinera dessa två; relation och vänner. Jag vill inte förlora någon del och jag vill ha djupa samtal med båda, men även ytliga emellanåt.
1 kommentar:
Det är lite krångligt. Därför är min lösning på problemet att bo i ett annat land. Då får man mest sova själv och får inte många oväntade besök.
Umgås massor, det får jag, och spontanfika hinner jag också med och har aldrig dåligt samvete (nästan) över att jag inte hinner träffa min pojkvän.
Men hur kul det sen är hör kanske inte hit.
Skicka en kommentar