Identitet

Vem är jag, var kommer jag ifrån och var hör jag hemma? I olika skeenden av livet händer det att man börjar fundera över sin identitet. Alla vill vi höra hemma någonstans och känna att vi har något gemensamt med andra människor. Även om vi inte känner varandra sedan förut men springer vi in i varandra på flygplatsen i Paris så har vi en massa gemensamt för att vi kommer från samma region, talar samma språk eller ser likadana ut (om du är i någon liten by i Afrika tror jag att du känner en viss samhörighet om det dyker upp en annan person som är blond och blåögd).

I Camilla Berggrens bok Hemifrån Hem intervjuas finlandssvenskar som har flyttat från Finland till Sverige. Den första som intervjuas flyttade på 1940- talet och den senast i början av 2000- talet. Motiven till att flytta har ändrats och alla utflyttare har ju sina egna skäl till varför de valde att lämna sitt hemland för att söka lyckan i väster. De som flyttade på 40-, 50- och 60- talet gjorde de främst för att det var så svårt att få jobb i Finland. I Sverige fanns det jobb, det var lätt att få banklån och bygga sig ett hus. I Sverige var framtiden ljus och i Finland slet man med sitt mörka förflutna. Flera utav de som intervjuas säger också att en fördel med att flytta till Sverige var att man slapp finskan. Känslan av att inte vara tillräckligt bra på finska gjorde att folk blev osäkra och kände sig underlägsna i sitt dagliga liv. Det blev också en begränsning gällande tänkbara arbetsplatser.
Berggrens bok väcker funderingar i mig angående identitet och var jag riktigt hör hemma. Jag vet vad som står i mitt pass, finländsk medborgare, och visst känner jag mig som en finländare. Men det är ju så mycket upp till mig själv. Jag vet saker om mitt fosterland mest tack vare eget intresse. Vill man här på Åland inte veta något om Finland så går det alldeles utmärkt; istället kan man vara en wannebe- svensk och bara läsa rikssvenska tidningar, se på SVT och lyssna på SR.

Vad har man då för identitet?

När jag åker ut och reser och träffar finländare så är det inte så kul för jag kan inte spontanprata med dem. Utan om jag ska våga säga något måste jag öva en liten fras i mitt huvud och när det gäller en främling så kanske jag bara struntar i det och fortsätter med mitt eget liv. För visst är språket en stor del av en människas identitet. Kan man inte språket som talas runt omkring en tillräckligt bra är det svårt att bli en del av samhället.

Vad är min identitet? Ålänning, visst en världsmedborgare från Åland. Här kommer jag!

Veckans pepp

Minun ruotsin kieli on paljon huonompaa kuin sinun suomi. Pärjäät suomella hienosti.

(Min svenska är mycket värre än din finska. Du klarar dig fint på finska.)

Typisk tjej som jag är bad jag om ursäkt i ett mail för min taskiga finska när jag hade haft ett långt jobbsamtal på finska. Kan noteras att jag inte endast mailade för att beklaga mig över min bristande finska utan det fanns även en annan mening med mailet. Men lite beröm skadar ju inte.

Dessutom är det inte precis så här det är? Jag är inte så bra på finska men jag försöker och det spelar ingen roll att det går lite knaggligt. För oftast kan inte den man pratar med någon svenska alls. Varför har jag spenderat så många år av mitt liv med att vara livrädd för att prata finska?

När jag gick i nian i högstadiet var jag på Framtidsdag i Åland Lagting. De var representanter från alla Ålands högstadiers elevråd som var inbjudna till Lagtinget för att bekanta sig med arbetet där och man fick även hålla anföranden. Jag tog så klart chansen och skrev en text om finskaundervisningen som jag tyckte var helt fel upplagd. Detta presenterade jag i talarstolen framför en skara politiker. Jag fick inte ens en (1) kommentar. Ingenting fick jag till svar eller kommentar. Antagligen pratade jag om ett ämne som (redan) då var tabulagt. Det kan noteras att det vid denna tidpunkt inte fanns något parti som heter Ålands framtid.

Vart vill jag komma med detta? Hmm, jag vet inte men jag önskar bara att alla skulle inse att alla språk är en tillgång. Ingen belastning.

Premiär

Idag har jag avnjutit årets första fastlagsbulle. Det var godare än jag kom ihåg. Det kan bero på att man alltid blir lite trött på dem i slutet av säsongen och nästan upplever dem lite äckliga. Men nu, det var väldigt gott.

På bilden är det Ture Sventon som avnjuter en bulle. Tyvärr kunde inte han komma ikväll, men det gjorde inget för jag hade fint sällskap av mamma, pappa och Kim. Vi såg även på en film med Scarlett Johansson som handlar om en nanny i New York. Scarlett är nanny i en helt knäpp överklassfamilj där mamman är en riktig häxa och pappan aldrig är hemma. Barnet kommer såklart i kläm. Tyvärr tror jag att det ligger mycket sanning i denna film. Jag har träffat för många nannys för att veta att det ligger mycket sanning i det.

Supersött

Imorgon ska jag hälsa på min brorson och ge honom kanske världens sötaste skor. Sött ska sött ha.

Vita Nike pjucks i storlek 18,5. Lite att växa i men man måste ju se framåt.




Imorgon ska faster leverera skorna.

Tankar

Jag har så mycket tankar som snurrar i mitt huvud, så många åsikter som vill ut. Jag vill debattera och övertyga omvärlden om hur fel det är idag. Hur orättvist samhället är. Jag vill skriva många blogginlägg för det här är ju mitt eget forum och jag får själv bestämma vad det ska stå, vilka åsikter som jag ska ge uttryck för.

Men samtidigt har jag lärt mig. Jag har lärt mig att inte förhasta mig, det är ändå skriftligt här och jag vill verkligen vara säker på allt som jag skriver. Så jag avvaktar lite och funderar, för att kunna uttrycka mina åsikter så att även andra än jag förstår.

Tills dess rekommenderar jag att ni allihopa läser denna bok (i ämnet): Bitterfittan av Maria Sveland.

Bättre förut?

- De har så dåliga kläder nu för tiden på x (en butik i stan).

Jag: Hmm.

- Förut hade de en massa vardagskläder, nu har de bara festkläder.

Jag: Jaha.

- När jag var yngre och var i Mariehamn handlade jag alltid där. Men nu hittar jag ingenting.

Jag tänker: Det kanske är för att du är en gammal tant nu.
Jag säger: Jag tycker det är bättre där nu.

- Var ska man egentligen handla sina vardagskläder? På KappAhl?

Jag tänker: Men det passar ju dig för du är ju en tant.
Jag säger: Hmm.

- Alla åker väl till Sverige och handlar sina vardagskläder, jag menar hur mycket festkläder behöver en människa? Det var verkligen bättre förut.

Human or dancer

The Killers låt Human har satt lite myror i huvudet på mig. Vad är det egentligen som texten handlar om?

Diskussionen om den här texten har pågått i mina kretsar och nu fick jag tips om den här tolkningen och när jag lyssnade på låten på nytt kommer den faktiskt i nytt ljus. Den här tolkningen går ut på att det är en man vid namn Hunter S. Thompson som är föremålet för texten. Tydligen har The Killers sångare Brandon Flowers sagt i en intervju att texten i låten handlar om att Thompson uttryckt att USA nu fostrar en "generation of dancers". Tolkningen som görs i bloggen är att hela låten handlar om Thompsons självmord och är en sorts hyllning till Thompson.

Tolkningen avslutas med detta resonemang:

"Personally I take it as asking whether we are taking notice of what's going on around us, or are we oblivious, wrapped up in our own fantasy world, allowing others to manipulate us, and the real world?"

Vinter

Vår gårdsplan imorse. Ser ut som någon förort till Stockholm, typ miljonprogrammet.

Sen gick vi på promenad. Hur härligt som helst. Tack snälla vintern för att du kom!

Jag i min original Stenmark-mössa. Syns kanske inte så bra på bilden men det är en exakt likadan som den som Ingemar Stenmark har på bilden nedan. Min mössa är stickad av min farfars syster som gav den till min farfar i present. När min farmor flyttade ifjol dök den upp i en låda och jag som är lite av ett fan av speciella mössor fick den. Mössan är superskön och varm och passar perfekt när det är några minusgrader, annars är den för varm eftersom den är dubbel.

Nyårsklänning

Det nya året firades in på ungdomslokalen Solhult på Vårdö där min goda vän

Malin och hennes syster bjöd in till nyårsfest. Det var en väldigt trevlig fest och vi blev bjudna på god mat, program, dans, raketer och en väldigt fint dekorerad sal.

Jag hade kvällen till ära köpt en ny klänning (rea i Mylly) och en ny liten kavaj (Slick i Mariehamn).

Klänningen bar jag utan axelband och klänningen har ganska mycket tyll vilket inte syns på bilden.

Gott nytt år!

Året lider mot sitt slut och då passar det bra att fundera lite på året som varit; vad hände egentligen år 2008?

Året har bjudit på mycket; både svårigheter och framgångar men mest roliga saker. Jag har klarat av flera hinder under året och känslan av att ha klarat detta gör att jag har lärt mig att tro på mig själv. Jag har helt enkelt fått vara inne på planen och inte bara sitta på bänken!

Januarit började med en skräll. När nyårsraketerna smattrade på himlen ramlade jag in i Kims famn. Förutom att början av 2008 handlade om att jag och Kim lärde känna varandra bestod mitt liv mycket av skolarbete; jag skrev på mitt slutarbete och kämpade med de sista kurserna. Jag tränade även mycket på gym, basketen blev ett intresse på riktigt i och med att ett tjejbasketlag bildades. Jag gick på en del fester, åkte och skidade och stod på huvudet. Kim och jag hade en oförglömlig kväll i februari på Pub Bastun och coverbandet spelade den här underbara låten.

I mars fyllde jag 23 år på skärtorsdagen och bjöd på en liten fest. I april blev jag och Kim ett par på riktigt, äntligen tyckte mina föräldrar som tröttnat på att jag sa att jag umgicks med en ”kompis”. Jag besökte även en vän i Dublin och lärde känna en väldigt mysig stad som jag gärna återvänder till. I maj tog jag min examen och detta firades tillsammans med mina klasskompisar på Nautical. Veckan efter det flyttade jag till Hitis.

Äventyret på Hitis var viktigt för mig. Jag ville bevisa för mig själv att jag klarar av att flytta till en ort där ingen känner mig. I början undrade jag vart jag riktigt kommit men sen trivdes jag riktigt bra. Jag blev känd som ”Sussi som alltid är glad och skrattar mycket”. Jag lärde känna Nadja som bara åt frukt, Robin som tyckte att han var klen, Anita som vävde mattor, Haapimaa med fru som jag åkte på strandgympa med, Camilla med alla sina barn, Anna som inte riktigt visste vad hon ville, de söta och charmiga butiksflickorna, Olivia som bor i Norge, Lilla Kim som bjöd ut mig på båttur bland Hitis skären och en massa andra. Det jag för alltid kommer att bära med mig från sommaren 2008 är den underbara gemenskapen som fanns där; man var välkommen precis som den man var.

Kim hälsade på mig på Hitis och vi var på utflykt till Bengtskär, besökte Helsingfors samt firade en midsommar i dimman på Backom Café. Lantrådet Enestam sjöng Ålänningens sång solo för en skock förstummade finlandssvenskar. Vi hann även med en tur till Ruisrock i goda vänner lag och det var helt fantastiskt roligt. Bäst var The Sounds och Maja i sina coola hipsters och vita skjorta. I augusti var jag till Sottunga på Kräftis och för första gången fick jag ersättning för att prata inför publik på Vårdös framtidsdag.

På hösten hade jag flera idéer om vad jag ville göra men jag var också lite trött efter sommarens äventyr. Mamma och pappa flyttade från mitt barndomshem och många helger under hösten tillbringade jag uppe på en stökig vind städandes. De kändes skönt att ta det lite lugnt, stanna upp och jobba på Åland. Istället bokade jag en resa till mars 2009 för att ha ett mål att jobba för. I början av november flyttade jag till Kim och i samma veva skrev jag mig i Mariehamn. Kim och jag tillbringade även en fantastiskt helg i Stockholm då vi bodde på ett jättefint och lyxigt hotell.

Slutet av november och december har bestått av julfester, glöggkvällar och julmys. En ny tradition har trätt fram under året och det är VSOP som är en sällskap som vill umgås och lätta upp vardagen.

Året fick ett fint slut i och med att lillen föddes den 13 december (jag blev faster) och nu ser jag framemot att följa han och hans väg genom livet.